Fraser Island
Hej på er!
Nu har vi äntligen fått tillgång till internet på våran dator (vi har bytt hostel, men jag återkommer till det senare) så vi kan lägga upp lite bilder från veckan. Vi har alltså gjort en 3 dagars "Self-drive tour" på världens största sandö - Fraser Island. Totalt 50 personer uppdelade i 5 bilar, alltså 10 pers i varje bil gjorde denna utflykt. Jag och Jonas hamnade i en grupp bestående av 3 engelsmän, 3 fransmän, 2 tyskar och vi. Här har ni en bild på våran bil och grupp:
Så efter mycket packande och massvis med information kunde vi bege oss mot Fraser. Färjan över tog bara omkring 10 minuter, så innan vi visste ordet av det var vi på ön och kunde starta vår resa. Direkt insåg vi att detta skulle bli ett ävetyr, för att köra i sand är inte så lätt som det låter. Och sand var det. Överallt!
Eftersom jag inte hunnit fylla 21 fick jag ej köra, men så här i efterhand var det kanske lika bra. För skumpigt och guppigt är bara förnamnet! Och fastnar det gör man, trots fyrhjulsdrift. Man kör på stranden där sanden är som hårdast och när tidvattnet inte är högt, men ibland måste man köra på speciella inlandsvägar, och de kunde vara riktiga mardrömmar! Men det var otroligt spännande och roligt på samma gång!
Vårat första stopp (efter flera timmars körning) var Lake McKenzie. Sjön låg bara ca 3-4 mil bort, men med en maxhastighet på 60km/h på stranden samt 30km/h på inlandsvägar hinner man inte långt, speciellt när vägen till Lake McKenzie var totalt fruktansvärt dålig. Men sjöblöta av svett kom vi tillslut fram, och mödan var verkligen värt besväret. Mitt i skogen, ute i ingenstans låg sjön. Är nog en av de vackraste platser jag varit på! Helt underbart, med kristallklart sötvatten och kritvita stränder.
Efter ett väl förtjänat dopp i det blå var det bara att tuta vidare för att kunna hålla schemat uppe. Vi behövde nämligen mer is till våra kylbägar, vatten och hinna köra till vår campingplats innan det blev mörkt. Vi hann bara komma fram, lasta av bilen, slå upp tälten och börja laga middag när det blev kolsvart. Och eftersom vi inte får tända några brasor eller liknande så var det verkligen becksvart.
Dag 2 började med att vi till fots gick till skeppsvraket (man kunde se det från vår campingplats). Även denna dag var det steeeeekvarmt fast klockan bara var kring 07-08 på morgonen.
Efter detta gick färden vidare mot Indian Heads, den nordligaste punkten som vi fick köra till. Där fanns en stor utsiktsklippa var i från man kunde se kilometervis av stranden, samt hajar/delfiner/sköldpaddor om man hade tur.
Vi kunde tyvärr inte ta oss till de kända "champange-poolerna" så istället körde vi till Eli creek där man kunde bada i en stor sötvattens-å. Efter detta var det dags att köra till nästa läger där vi spenderade sista natten.
Ca kl.05.00 var vi tvungna att stiga upp på den 3:e dagen för att hinna packa ihop allt och köra den sista sträckan på stranden innan tidvattnet blev för högt. Färdigpackade och klara sätter vi oss i bilen för att åka, och vad händer? Jo, bilen startar inte. Tydligen hade en tjej lyckats lämna tändningen på bilen på, hela natten, så batteriet var stendött. Och eftersom inga av våra bilar hade några startkablar så blev det jobbigt. Vi hade ca 10 minuter på oss att få igång bilen om vi skulle hinna bort ifrån stranden innan tidvattnet. Annars skulle vi bli fast på ett och samma ställe till minst klockan 12 då vi skulle måsta ringa till någon för hjälp. Men som ett skänk från ovan så sprang vi en bit bort längs stranden och hittade en familj som campade och hade startkablar. Lyckan var total kan jag lova när bilen äntligen startade och vi kunde bege oss där ifrån. Puh!
Efter detta besökte vi vad vi trodde var Lake Wabby, men åkte sedan en andra gång till Lake McKenzie innan det var dags att köra till färjan och hem.
Så summan av kardemumman så var det en otroligt rolig och äventyrsfylld resa, med mycket sol, svett, sand och en och annan öl. En resa vi sent glömmer! (även om vi fortfarande hittar sand i våra öron). Åker ni någonsin till Australien, far till Fraser Island och gör denna resa då!
Vi har nu bytt hostel, men på söndag så ska vi få åka till vår nästa wwoofing-farm. Denna gång är det en äggfarm, så de kommande veckorna ska vi sortera ägg. Kommer bli intressant! Förhoppningsvis får vi stanna där några veckor också. Vi har dock ingen aning om vi kommer att ha tillgång till internet där borta, men det blir ett senare bekymmer.
Har ni det bra där hemma?
//Emelie
Nu har vi äntligen fått tillgång till internet på våran dator (vi har bytt hostel, men jag återkommer till det senare) så vi kan lägga upp lite bilder från veckan. Vi har alltså gjort en 3 dagars "Self-drive tour" på världens största sandö - Fraser Island. Totalt 50 personer uppdelade i 5 bilar, alltså 10 pers i varje bil gjorde denna utflykt. Jag och Jonas hamnade i en grupp bestående av 3 engelsmän, 3 fransmän, 2 tyskar och vi. Här har ni en bild på våran bil och grupp:
Så efter mycket packande och massvis med information kunde vi bege oss mot Fraser. Färjan över tog bara omkring 10 minuter, så innan vi visste ordet av det var vi på ön och kunde starta vår resa. Direkt insåg vi att detta skulle bli ett ävetyr, för att köra i sand är inte så lätt som det låter. Och sand var det. Överallt!
Eftersom jag inte hunnit fylla 21 fick jag ej köra, men så här i efterhand var det kanske lika bra. För skumpigt och guppigt är bara förnamnet! Och fastnar det gör man, trots fyrhjulsdrift. Man kör på stranden där sanden är som hårdast och när tidvattnet inte är högt, men ibland måste man köra på speciella inlandsvägar, och de kunde vara riktiga mardrömmar! Men det var otroligt spännande och roligt på samma gång!
Vårat första stopp (efter flera timmars körning) var Lake McKenzie. Sjön låg bara ca 3-4 mil bort, men med en maxhastighet på 60km/h på stranden samt 30km/h på inlandsvägar hinner man inte långt, speciellt när vägen till Lake McKenzie var totalt fruktansvärt dålig. Men sjöblöta av svett kom vi tillslut fram, och mödan var verkligen värt besväret. Mitt i skogen, ute i ingenstans låg sjön. Är nog en av de vackraste platser jag varit på! Helt underbart, med kristallklart sötvatten och kritvita stränder.
Efter ett väl förtjänat dopp i det blå var det bara att tuta vidare för att kunna hålla schemat uppe. Vi behövde nämligen mer is till våra kylbägar, vatten och hinna köra till vår campingplats innan det blev mörkt. Vi hann bara komma fram, lasta av bilen, slå upp tälten och börja laga middag när det blev kolsvart. Och eftersom vi inte får tända några brasor eller liknande så var det verkligen becksvart.
Dag 2 började med att vi till fots gick till skeppsvraket (man kunde se det från vår campingplats). Även denna dag var det steeeeekvarmt fast klockan bara var kring 07-08 på morgonen.
Efter detta gick färden vidare mot Indian Heads, den nordligaste punkten som vi fick köra till. Där fanns en stor utsiktsklippa var i från man kunde se kilometervis av stranden, samt hajar/delfiner/sköldpaddor om man hade tur.
Vi kunde tyvärr inte ta oss till de kända "champange-poolerna" så istället körde vi till Eli creek där man kunde bada i en stor sötvattens-å. Efter detta var det dags att köra till nästa läger där vi spenderade sista natten.
Ca kl.05.00 var vi tvungna att stiga upp på den 3:e dagen för att hinna packa ihop allt och köra den sista sträckan på stranden innan tidvattnet blev för högt. Färdigpackade och klara sätter vi oss i bilen för att åka, och vad händer? Jo, bilen startar inte. Tydligen hade en tjej lyckats lämna tändningen på bilen på, hela natten, så batteriet var stendött. Och eftersom inga av våra bilar hade några startkablar så blev det jobbigt. Vi hade ca 10 minuter på oss att få igång bilen om vi skulle hinna bort ifrån stranden innan tidvattnet. Annars skulle vi bli fast på ett och samma ställe till minst klockan 12 då vi skulle måsta ringa till någon för hjälp. Men som ett skänk från ovan så sprang vi en bit bort längs stranden och hittade en familj som campade och hade startkablar. Lyckan var total kan jag lova när bilen äntligen startade och vi kunde bege oss där ifrån. Puh!
Efter detta besökte vi vad vi trodde var Lake Wabby, men åkte sedan en andra gång till Lake McKenzie innan det var dags att köra till färjan och hem.
Så summan av kardemumman så var det en otroligt rolig och äventyrsfylld resa, med mycket sol, svett, sand och en och annan öl. En resa vi sent glömmer! (även om vi fortfarande hittar sand i våra öron). Åker ni någonsin till Australien, far till Fraser Island och gör denna resa då!
Vi har nu bytt hostel, men på söndag så ska vi få åka till vår nästa wwoofing-farm. Denna gång är det en äggfarm, så de kommande veckorna ska vi sortera ägg. Kommer bli intressant! Förhoppningsvis får vi stanna där några veckor också. Vi har dock ingen aning om vi kommer att ha tillgång till internet där borta, men det blir ett senare bekymmer.
Har ni det bra där hemma?
//Emelie
Kommentarer
Postat av: Lena
Jättefina bilder! Underbart att ni har det så bra! Här är det -10 o dimma. Kramar till er!
Postat av: Britt.
Underbar resa verkar ni ha haft. Vackra bilder.. Vill också dit.
Postat av: Ingela W
Hej! Det ser hur kul ut som helst! Linn har skickat ett meddelande till mig och undrar om jag vet var ni är. Förmodligen har de försökt nå er då ni var på Fraiser och Ann sa att det var så dålig täckning där. Kan ni ta kontakt med dem (Linn och Ottilia alltså)? Ha det så kul på äggfarmen! Var ligger den?
Postat av: Anonym
det ser grymt harligt ut! :)
Postat av: Moster Anna
Vilka bilder!! Ni verkar ju ha det så himla bra att jag börjar bli orolig om ni någnsin vill komma hem igen!?
Akta er bara för hönsen och lycka till m nästa jobb.
Kram Moster Anna
Postat av: Everth Gustavsson
Hej! Kul att Ni har det bra. Det är nästan så man blir lite avundsjuk. Här går livet vidare. Dag så har vi fint väder, solen lyser och det är ca -3.
Med andra ord en härlig vinterdag (efter allt snöande) måste skryta lite.
Sköt om Er
Hälsningar från
Everth och Carin
Trackback
